Psyket är en konstig manick. Det använder sig av alla möjliga fula knep för att skydda sig och sin människa, eller vad det i alla fall tror är att skydda den. Ofta blir resultatet snarare motsatsen och det kan ta åratal att komma ur destruktiva tankesätt och försvarsmekanismer. Men när det väl händer kan det också gå väldigt fort att ändra ett beteende.

Utan att gå in på detaljer om min uppväxt – det får bli en annan blogg – lärde jag mig tidigt att inte riktigt lita på människor. Den enda som alltid fanns där för mig var jag själv och jag trivdes alltid bäst i mitt eget sällskap, där jag kunde släppa behovet av att bli omtyckt och accepterad av alla andra omkring mig. Jag hade ett fåtal kompisar men mina bästa vänner var böcker och datorn. Jag hade många mörka tankar som jag inte delade med någon, tankar om hur värdelös jag var, det självklara i att ingen ville vara med mig, hur glada alla skulle bli om jag inte fanns. Det gick aldrig längre än till tankar men de grävde sig in i mitt sinne, förgiftade min hjärna och fick mig långsamt övertygad om att jag var helt ointressant och värdelös som människa. Resultatet blev att jag aldrig ställde krav på någon annan utan tog för givet att det var jag som skulle anpassa mig efter omvärlden. Minsta lilla tecken på att någon tyckte att mina idéer och tankar var konstiga eller dåliga eller tråkiga fick mig att backa och ändra åsikt, för att ingen skulle bli arg på mig. Så här i backspegeln måste jag ha varit ganska tråkig att umgås med, en grå mus med ett minimum av egen personlighet som alltid hängde på alla andra.

Eftersom jag inte respekterade mig själv krävde jag inte heller respekt från andra, i synnerhet inte killar. Jag hamnade i ett energikrävande destruktivt mönster där jag varje gång en kille behandlade mig illa grävde ner mig i ett svidande självförakt över alla dåliga beslut jag fattade, för att i slutändan komma fram till ”insikten” om att utgången av ”relationen” hade varit självklar eftersom jag inte var värd bättre.

Så här höll jag på i ett antal år innan det vände, men innan det blev bättre blev det värre. Jag hamnade i en relation som fick mig att må otroligt dåligt psykiskt trots att det på papperet borde ha varit en bra chans till en nystart i mitt liv. Jag blev tillsammans med en kille som jag betraktade som min bäste vän – redan där borde jag ha hört varningsklockor – men det som jag hoppades skulle bli fantastiskt var början på tre och ett halvt års mentalt helvete. Den här killen var i min värld så mycket bättre än jag – han var min mentor, min bäste vän och någon som jag spenderade extremt mycket tid med. Vi hade ett speciellt förhållande eftersom han var redan hade en tjej men det fanns en kemi mellan oss som hela tiden var närvarande. Han tog sig an mig som en adept inom sporten som jag precis börjat utöva och fungerade som en inofficell tränare. Jag satte honom på en skyhög piedestal utan att riktigt inse det.

Han och hans tjej hade problem och de gjorde slut efter ett antal år tillsammans. Istället blev vi två tillsammans väldigt snabbt, plus att vi oftast var hemma hos honom – innan hon hade flyttat ut. Så här i efterhand kan jag inte förstå hur vi kunde vara så okänsliga men så var det i alla fall, jag reflekterade knappt över hennes situation och hur hon måste känna det utan hängde i vanlig ordning på hur han ville ha det. Första halvåret var väl okej, men sen började det knaka i fogarna. Gradvis kom det fram hur dålig självkänsla och hur få egna åsikter jag faktiskt hade, något han aldrig förstått, trots vår nära vänskap. Han kände sig extremt sviken och förrådd och tappade helt förtroendet för mig som vän, flickvän och till och med som människa. Men i stället för att lämna mig eller försöka förstå mig använde han sedan den besvikelsen i ytterligare tre år som bas för att bryta ner mig mentalt till en nivå där jag var konstant nervös, på gränsen till rädd, varje gång vi var i samma rum. Han ifrågasatte allt jag sa, allt jag kände, allt jag ville, allt jag sa att jag hade varit eller ville vara. Jag tror inte han förstod exakt vad han gjorde. Jag tror inte att det var hans avsikt att förvandla en osäker människa till något ännu mer labilt, men det är ett faktum att han övertalade mig att göra saker som man helt enkelt inte ska övertala en annan människa till, sånt som måste komma inifrån en själv för att det ska bli bra.

Man kan inte tvinga en annan människa att ”bli den bästa versionen av sig själv”. Man kan inte forcera fram en äkta förändring, ett nytt liv, en slags Fågel Fenix-förvandling om den inte initieras av personen själv. Man kan inte tvinga på någon ett driv, en motivation, en önskan om att göra en förändring i sitt liv och få det att funka. Det går inte. Men det var vad han försökte göra, under tre års tid. Och jag försökte förtvivlat vara honom till lags, i vad han än föreslog att jag skulle göra för att jag skulle ”tvätta bort” mitt smutsiga förflutna och bli en ny, bättre, fantastisk Eva. Om jag bara blev den jag verkligen ville vara så skulle vi leva lyckliga livet ut. Jag pluggade affirmationer, jag ritade självbilder, jag skrev brev till personer från mitt förflutna, jag tog bort en tatuering, jag sa upp kontakten med mina föräldrar.

Ja, jag sa upp kontakten med mina föräldrar, i två års tid. Jag hade försökt ha en dialog med dem i nästan ett år om min uppväxt och vilka ”fel” de hade gjort – inte för att skuldbelägga dem utan för att jag ville ha en bättre relation än den vi hade. Men de förstod inte vad jag ville, kunde inte ta in det jag berättade om hur dåligt jag hade mått, och jag var oerhört frustrerad. Min kille var extremt hård mot dem i våra diskussioner och till slut övertalade han mig att skriva ett brev till dem där jag bad dem dra åt helvete. Så jag gjorde det, och skickade det. Sen pratade jag inte med dem förrän jag äntligen var singel igen. Det sjuka är att det faktiskt funkade. De ordnade upp sitt liv under tiden vi inte hade kontakt, och idag har vi en bra relation. Så trots att metoden var fel så fick den ett bra resultat trots allt, och jag är nånstans ändå tacksam för det.

Det enda som egentligen stör mig är tatueringen. Jag hade länge velat göra en tatuering, bara för min egen skull, ingen annans, och på ett ställe där den inte syntes med kläderna på. Det var en av mina få, alldeles egna idéer och när jag fyllde 25, sex år innan vi blev tillsammans, blev det äntligen av. Jag fick en drakbrosch i present av killen och hans dåvarande tjej och det blev min tatuering, långt ner på vänster sida av ryggen. Ingen annan hade en likadan och jag älskade den.

Men i killens huvud, när vi väl blev tillsammans, blev den en symbol för alla andra som hade sett den innan honom, dvs de killar jag haft sex med tidigare. Trots att han om någon borde veta vad den betydde för mig blev det en ständig påminnelse om hur ”smutsig” jag var och till slut föreslog han att jag skulle ta bort den, som en nystart för mitt nya liv. Ta bort det gamla, få in den nya fantastiska Eva. Jag var tveksam först men gick med på det till slut. Det tog närmare ett år och han betalade halva priset av laserbehandlingen. Då är man verkligen fast besluten att förändra någon, eller vad säger ni? I samma veva lyckades han också övertala mig att bränna i princip alla mina dagböcker och foton som jag hade, i samma anda av nystart.

Efter tre och ett halvt år var vi båda mentalt utmattade av vår extrema situation. Jag var nånstans ändå på väg att vakna inombords och ta kontrollen över mitt liv men jag var inte riktigt där ännu. En dag köpte jag en pocketbok av Iris Johansson som hette En annorlunda barndom. Författaren berättar om sitt liv som autistiskt barn på 1940-talet och hur hon gradvis närmar sig de ”normalas” värld. Ett kapitel handlar om hur hon jobbar på en klinik för ätstörningar och sitter och pratar med en flicka som precis har fått ett glas vatten av en sköterska. Hon försöker övertala flickan att gå ut men flickan är rädd för vad som kan hända om hon går ut utan att ha druckit upp vattnet. Iris säger då:

”Titta dig omkring och känn efter. Handlar det om liv eller död? Nej. Om den andre blir sårad eller kränkt, är det farligt? Nej. Om jag gör fel, upplöses jag då? Nej. I grunden är det här ofarligt. Det känns livsfarligt, otäckt obehagligt, jag blir förvirrad och nästan som förlamad, men det är ofarligt. Strunta i tiden, ta den tid på dig som du behöver för att snurra runt i det här så att din kropp kan känna att det är ofarligt.”

När jag läste det var det som om det sa PING! i hela min kropp. En aha-upplevelse, en känsla av eufori som spred sig från hjärtat och magen över hela kroppen och jag fick svårt att andas. EXAKT SÅ ÄR DET, minns jag att jag tänkte. DET ÄR KROPPEN SOM ÄR RÄDD. MEN JAG BEHÖVER INTE LYDA KROPPEN. Det är ju jag som bestämmer över kroppen. Jag bestämmer om jag ska lyda mina tankar eller inte. Det är jag som säger om en tanke eller en känsla eller idé eller åsikt är rätt eller fel. Ingen annan.

Det här är självklart för alla med en sund självkänsla, men för mig var det en helt världsomvälvande insikt. MITT LIV GICK INTE UT PÅ ATT ANDRA SKULLE SÄGA ÅT MIG VAD JAG SKULLE GÖRA. Det gick ut på att bestämma SJÄLV hur mitt liv skulle se ut och vad jag ville göra.

Herrejävlar. Vilken grej.

Kort därefter gjorde vi slut. Det var på hans initiativ men det hade inte dröjt länge innan jag hade vågat ta steget att bryta mig loss. Jag flyttade till en egen lägenhet och han blev omedelbart tillsammans med en ny tjej. Från första dagen jag var singel var det som om en kolossal tyngd hade lättat från mina axlar, en välanvänd kliché men det var verkligen så det kändes. Det var en sån enorm glädje att gå ut och köpa saker som JAG ville ha, läsa böcker som JAG ville läsa (inga jävla självhjälpsböcker mer!), möblera lägenheten som JAG ville ha det.

Det har gått över sju år sedan dess och jag har ett helt annat liv idag. Det är ingen större mening med att ångra någonting man har gjort tidigare. Det tar bara energi från nuet och håller en kvar i gamla hjulspår. Men jag kan sörja min tatuering, och det som försvann i lågorna. Det kommer aldrig tillbaka. Men jag tröstar mig med att den situationen, den relationen, kommer heller aldrig tillbaka. Jag kommer adrig att utsätta mig för det igen.