Rants and Reminiscings

Psyket är en konstig manick. Det använder sig av alla möjliga fula knep för att skydda sig och sin människa, eller vad det i alla fall tror är att skydda den. Ofta blir resultatet snarare motsatsen och det kan ta åratal att komma ur destruktiva tankesätt och försvarsmekanismer. Men när det väl händer kan det också gå väldigt fort att ändra ett beteende.

Utan att gå in på detaljer om min uppväxt – det får bli en annan blogg – lärde jag mig tidigt att inte riktigt lita på människor. Den enda som alltid fanns där för mig var jag själv och jag trivdes alltid bäst i mitt eget sällskap, där jag kunde släppa behovet av att bli omtyckt och accepterad av alla andra omkring mig. Jag hade ett fåtal kompisar men mina bästa vänner var böcker och datorn. Jag hade många mörka tankar som jag inte delade med någon, tankar om hur värdelös jag var, det självklara i att ingen ville vara med mig, hur glada alla skulle bli om jag inte fanns. Det gick aldrig längre än till tankar men de grävde sig in i mitt sinne, förgiftade min hjärna och fick mig långsamt övertygad om att jag var helt ointressant och värdelös som människa. Resultatet blev att jag aldrig ställde krav på någon annan utan tog för givet att det var jag som skulle anpassa mig efter omvärlden. Minsta lilla tecken på att någon tyckte att mina idéer och tankar var konstiga eller dåliga eller tråkiga fick mig att backa och ändra åsikt, för att ingen skulle bli arg på mig. Så här i backspegeln måste jag ha varit ganska tråkig att umgås med, en grå mus med ett minimum av egen personlighet som alltid hängde på alla andra.

Eftersom jag inte respekterade mig själv krävde jag inte heller respekt från andra, i synnerhet inte killar. Jag hamnade i ett energikrävande destruktivt mönster där jag varje gång en kille behandlade mig illa grävde ner mig i ett svidande självförakt över alla dåliga beslut jag fattade, för att i slutändan komma fram till ”insikten” om att utgången av ”relationen” hade varit självklar eftersom jag inte var värd bättre.

Så här höll jag på i ett antal år innan det vände, men innan det blev bättre blev det värre. Jag hamnade i en relation som fick mig att må otroligt dåligt psykiskt trots att det på papperet borde ha varit en bra chans till en nystart i mitt liv. Jag blev tillsammans med en kille som jag betraktade som min bäste vän – redan där borde jag ha hört varningsklockor – men det som jag hoppades skulle bli fantastiskt var början på tre och ett halvt års mentalt helvete. Den här killen var i min värld så mycket bättre än jag – han var min mentor, min bäste vän och någon som jag spenderade extremt mycket tid med. Vi hade ett speciellt förhållande eftersom han var redan hade en tjej men det fanns en kemi mellan oss som hela tiden var närvarande. Han tog sig an mig som en adept inom sporten som jag precis börjat utöva och fungerade som en inofficell tränare. Jag satte honom på en skyhög piedestal utan att riktigt inse det.

Han och hans tjej hade problem och de gjorde slut efter ett antal år tillsammans. Istället blev vi två tillsammans väldigt snabbt, plus att vi oftast var hemma hos honom – innan hon hade flyttat ut. Så här i efterhand kan jag inte förstå hur vi kunde vara så okänsliga men så var det i alla fall, jag reflekterade knappt över hennes situation och hur hon måste känna det utan hängde i vanlig ordning på hur han ville ha det. Första halvåret var väl okej, men sen började det knaka i fogarna. Gradvis kom det fram hur dålig självkänsla och hur få egna åsikter jag faktiskt hade, något han aldrig förstått, trots vår nära vänskap. Han kände sig extremt sviken och förrådd och tappade helt förtroendet för mig som vän, flickvän och till och med som människa. Men i stället för att lämna mig eller försöka förstå mig använde han sedan den besvikelsen i ytterligare tre år som bas för att bryta ner mig mentalt till en nivå där jag var konstant nervös, på gränsen till rädd, varje gång vi var i samma rum. Han ifrågasatte allt jag sa, allt jag kände, allt jag ville, allt jag sa att jag hade varit eller ville vara. Jag tror inte han förstod exakt vad han gjorde. Jag tror inte att det var hans avsikt att förvandla en osäker människa till något ännu mer labilt, men det är ett faktum att han övertalade mig att göra saker som man helt enkelt inte ska övertala en annan människa till, sånt som måste komma inifrån en själv för att det ska bli bra.

Man kan inte tvinga en annan människa att ”bli den bästa versionen av sig själv”. Man kan inte forcera fram en äkta förändring, ett nytt liv, en slags Fågel Fenix-förvandling om den inte initieras av personen själv. Man kan inte tvinga på någon ett driv, en motivation, en önskan om att göra en förändring i sitt liv och få det att funka. Det går inte. Men det var vad han försökte göra, under tre års tid. Och jag försökte förtvivlat vara honom till lags, i vad han än föreslog att jag skulle göra för att jag skulle ”tvätta bort” mitt smutsiga förflutna och bli en ny, bättre, fantastisk Eva. Om jag bara blev den jag verkligen ville vara så skulle vi leva lyckliga livet ut. Jag pluggade affirmationer, jag ritade självbilder, jag skrev brev till personer från mitt förflutna, jag tog bort en tatuering, jag sa upp kontakten med mina föräldrar.

Ja, jag sa upp kontakten med mina föräldrar, i två års tid. Jag hade försökt ha en dialog med dem i nästan ett år om min uppväxt och vilka ”fel” de hade gjort – inte för att skuldbelägga dem utan för att jag ville ha en bättre relation än den vi hade. Men de förstod inte vad jag ville, kunde inte ta in det jag berättade om hur dåligt jag hade mått, och jag var oerhört frustrerad. Min kille var extremt hård mot dem i våra diskussioner och till slut övertalade han mig att skriva ett brev till dem där jag bad dem dra åt helvete. Så jag gjorde det, och skickade det. Sen pratade jag inte med dem förrän jag äntligen var singel igen. Det sjuka är att det faktiskt funkade. De ordnade upp sitt liv under tiden vi inte hade kontakt, och idag har vi en bra relation. Så trots att metoden var fel så fick den ett bra resultat trots allt, och jag är nånstans ändå tacksam för det.

Det enda som egentligen stör mig är tatueringen. Jag hade länge velat göra en tatuering, bara för min egen skull, ingen annans, och på ett ställe där den inte syntes med kläderna på. Det var en av mina få, alldeles egna idéer och när jag fyllde 25, sex år innan vi blev tillsammans, blev det äntligen av. Jag fick en drakbrosch i present av killen och hans dåvarande tjej och det blev min tatuering, långt ner på vänster sida av ryggen. Ingen annan hade en likadan och jag älskade den.

Men i killens huvud, när vi väl blev tillsammans, blev den en symbol för alla andra som hade sett den innan honom, dvs de killar jag haft sex med tidigare. Trots att han om någon borde veta vad den betydde för mig blev det en ständig påminnelse om hur ”smutsig” jag var och till slut föreslog han att jag skulle ta bort den, som en nystart för mitt nya liv. Ta bort det gamla, få in den nya fantastiska Eva. Jag var tveksam först men gick med på det till slut. Det tog närmare ett år och han betalade halva priset av laserbehandlingen. Då är man verkligen fast besluten att förändra någon, eller vad säger ni? I samma veva lyckades han också övertala mig att bränna i princip alla mina dagböcker och foton som jag hade, i samma anda av nystart.

Efter tre och ett halvt år var vi båda mentalt utmattade av vår extrema situation. Jag var nånstans ändå på väg att vakna inombords och ta kontrollen över mitt liv men jag var inte riktigt där ännu. En dag köpte jag en pocketbok av Iris Johansson som hette En annorlunda barndom. Författaren berättar om sitt liv som autistiskt barn på 1940-talet och hur hon gradvis närmar sig de ”normalas” värld. Ett kapitel handlar om hur hon jobbar på en klinik för ätstörningar och sitter och pratar med en flicka som precis har fått ett glas vatten av en sköterska. Hon försöker övertala flickan att gå ut men flickan är rädd för vad som kan hända om hon går ut utan att ha druckit upp vattnet. Iris säger då:

”Titta dig omkring och känn efter. Handlar det om liv eller död? Nej. Om den andre blir sårad eller kränkt, är det farligt? Nej. Om jag gör fel, upplöses jag då? Nej. I grunden är det här ofarligt. Det känns livsfarligt, otäckt obehagligt, jag blir förvirrad och nästan som förlamad, men det är ofarligt. Strunta i tiden, ta den tid på dig som du behöver för att snurra runt i det här så att din kropp kan känna att det är ofarligt.”

När jag läste det var det som om det sa PING! i hela min kropp. En aha-upplevelse, en känsla av eufori som spred sig från hjärtat och magen över hela kroppen och jag fick svårt att andas. EXAKT SÅ ÄR DET, minns jag att jag tänkte. DET ÄR KROPPEN SOM ÄR RÄDD. MEN JAG BEHÖVER INTE LYDA KROPPEN. Det är ju jag som bestämmer över kroppen. Jag bestämmer om jag ska lyda mina tankar eller inte. Det är jag som säger om en tanke eller en känsla eller idé eller åsikt är rätt eller fel. Ingen annan.

Det här är självklart för alla med en sund självkänsla, men för mig var det en helt världsomvälvande insikt. MITT LIV GICK INTE UT PÅ ATT ANDRA SKULLE SÄGA ÅT MIG VAD JAG SKULLE GÖRA. Det gick ut på att bestämma SJÄLV hur mitt liv skulle se ut och vad jag ville göra.

Herrejävlar. Vilken grej.

Kort därefter gjorde vi slut. Det var på hans initiativ men det hade inte dröjt länge innan jag hade vågat ta steget att bryta mig loss. Jag flyttade till en egen lägenhet och han blev omedelbart tillsammans med en ny tjej. Från första dagen jag var singel var det som om en kolossal tyngd hade lättat från mina axlar, en välanvänd kliché men det var verkligen så det kändes. Det var en sån enorm glädje att gå ut och köpa saker som JAG ville ha, läsa böcker som JAG ville läsa (inga jävla självhjälpsböcker mer!), möblera lägenheten som JAG ville ha det.

Det har gått över sju år sedan dess och jag har ett helt annat liv idag. Det är ingen större mening med att ångra någonting man har gjort tidigare. Det tar bara energi från nuet och håller en kvar i gamla hjulspår. Men jag kan sörja min tatuering, och det som försvann i lågorna. Det kommer aldrig tillbaka. Men jag tröstar mig med att den situationen, den relationen, kommer heller aldrig tillbaka. Jag kommer adrig att utsätta mig för det igen.

Jag är inte pryd. Det vet nog alla som har sett mig köra standup vid något tillfälle. Jag har inga problem med att höra eller berätta grova, opassande, politiskt inkorrekta skämt eller skämt som går långt över gränsen. Cards Against Humanity, för de som vet vad det är, är ett av mina favoritsällskapsspel.

Däremot är jag privat. Väldigt privat, faktiskt. Jag skämtar mycket om sex, inte minst mitt eget sexliv, men det är skillnad på att stå på scen och berätta nåt med en tillspetsad punchline som kanske inte ens är sant, och att berätta för ett par kompisar om vad du faktiskt gillar att göra i sängen. Det handlar inte om att jag skäms för det eller att jag har väldigt udda intressen, utan bara det faktum att sex tillhör mitt allra mest privata, nånting som jag inte delar med vem som helst. Jag vill inte veta vad mina kompisar gör i sängen, och jag vill inte att de ska veta vad jag gör heller.

Därför känns det lite utlämnande att offentligt ta ställning för att jag är för porr. Jag är knappast ensam tjej om detta, men det är alltid något av en fälla att gilla porr och vara kvinna. I Sverige är allt svart eller vitt, ingenting kan vara mittemellan, trots att alla vet att hela livet är fullt av gråzoner. ”Är du kvinna och mot porr? FEMINAZI!” “Är du kvinna och för porr? KÖNSFÖRRÄDARE!” Det är en väldigt komplex diskussion med många argument och åsikter, och inget jag tänker ge mig in på här. Jag konstaterar bara att jag är övertygad om att det både finns kvinnor som far illa i sexbranschen och kvinnor som genuint gillar att jobba i den.

Nu tittar jag trots allt inte särskilt ofta på porr, det är mest en liten krydda som används då och då. Men jag gillar att pusha mig själv att kliva ut ur min komfortzon ibland, och jag har dessutom en man som är öppen för att prova det mesta. Och det är också anledningen till detta blogginlägg: Vi bestämde oss för att gå på strippklubb.

Vi har diskuterat det förut, och till och med gjort ett försök, i Baltimore för några år sedan. Men det området var så otrevligt att vi vände tillbaka till hotellet efter bara ett kvarter. Nu befann vi oss i Atlantic City på semester, tillsammans med en tjejkompis, och vi bodde på hotell Taj Mahal där det dessutom finns en så kallad ”adult entertainment club”. Den har rykte om sig att vara ett ställe med lite högre klass på både anställda och gäster, ett ställe dit man med gott samvete kan ta med sin dejt. Tyvärr visade det sig att klubben var stängd för tillfället så vi fick göra upp andra planer. Efter lite googlande hittade vi en annan klubb ca 15 minuter bort från hotellet som också fått bra omdömen så vi bestämde oss för att gå dit. Strippklubbarna i USA i Atlantic City verkar följa principen att ju mer dricka du kan köpa på stället, desto mer påklädda är de anställda. Dvs full bar = bikini eller mer, ta med egen dricka = helnäck.

Konceptet att ta med egen alkohol (BYOB, Bring Your Own Beer) är helt okänt i Sverige men används flitigt i USA. Som svensk skulle det onekligen kännas väldigt konstigt att först gå till systemet och köpa öl och sen gå in med det på närmaste krog. Men det var vad vi gjorde här, först gick vi till baren vägg i vägg med klubben och köpte ett 6-pack öl och sedan gick vi till strippklubben. Det kostade 20 dollar per person att komma in, plus 2 dollar för att lämna in din mobiltelefon (obligatoriskt). En bra policy tycker jag, helt oacceptabelt tyckte grabbgänget före oss som gladeligen pröjsade själva inträdet men vägrade att lämna ifrån sig sina mobiler. Vakten tröttnade på deras tjafs till slut och slängde ut dem. ”Vilka töntar”, sa han till oss. ”De kan gå till klubben längre ner på gatan istället, där får de ändå bara se lika mycket som de får se på stranden. Här inne, här finns the real deal.” Han släppte in oss genom en stor tung dörr och plötsligt var jag inne på en strippklubb för första gången i mitt liv.

Mitt första intryck var att det var ganska litet. Det fanns en halvcirkelformad scen precis innanför dörren, med ett antal fåtöljer placerade längs med scenkanten. Till vänster fanns en slags informationslucka där det satt en tjej i ”vanliga” kläder, och bredvid den stod ännu en vakt. Till höger om luckan fanns en ingång till ytterligare ett rum dit man gick för att få en lapdance. Rakt fram, förbi scenen, fanns ytterligare en scen fast mindre, fler fåtöljer samt badrummen. Allt som allt kanske 100-130 kvadratmeter stort och fullt med folk varav förvånansvärt många tjejer, något jag tolkade som ett bra tecken.

Mitt andra intryck var att det var väldigt mycket bar hud överallt. De tjejer som inte stod på scenen just då stod och pratade med gäster och andra tjejer eller bara gick omkring därinne, klädda i princip ingenting. Vi snackar alltså outfits som egentligen bara bestod av tandtråd och extremt höga klackar. Det krävs onekligen en viss fysik för att bära upp den typen av ”kläder”, men jag var positivt överraskad över frånvaron av fejktuttar. Tvärtom var de flesta tjejerna snarare normal- eller småbystade och jag kunde inte direkt se några tydligt plastikopererade på andra sätt heller.

Jag och min tjejkompis J styrde stegen mot damtoaletten och gick in, bara för att lika snabbt backa ut igen. Vi hade tydligen råkat gå in i omklädningsrummet för tjejerna som jobbade där. Lite pinsamt och vi tittade oss omkring för att lokalisera den riktiga toan. Det verkade inte finnas någon. När vi frågade en anställd nickade hon och sa att jodå, damtoan ligger därinne, rakt in och till vänster. Det var bara att stålsätta sig och gå in igen utan att försöka stirra för mycket på tjejerna som satt därinne och sminkade sig eller på andra sätt förberedde sig för sin show. Vi gick sen snabbt ut igen och försökte hitta nånstans att sitta, lättare sagt än gjort eftersom det inte fanns så många sittplatser till att börja med. Efter en stund blev några platser vid stora scenen lediga så vi satte oss där, precis vid scenkanten, och jag var lite nervös för vad det kunde innebära.

Mycket riktigt, det tog bara ett par minuter innan tjejen på scenen tog sikte på mig. Hon beordrade mig att ställa mig upp, tryckte mitt ansikte mot sina bröst och sen blev det en rejäl motorbåt. Röd i ansiktet fick jag sätta mig ner igen medan min man och J skrattade åt min förlägenhet. Det stod dock snabbt klart att vi tre drog till oss en del uppmärksamhet, varför vet jag inte riktigt, men det dröjde inte länge förrän de också fått göra varsin motorbåt och jag ytterligare en, på en bystig blondin som faktiskt såg ut att ha riktigt roligt på scen.

Den gemensamma nämnaren för de tjejer vi såg på de bägge scenerna under tiden vi satt där var annars att de var där för att utföra ett jobb. De såg inte desperata ut, de såg inte lyckliga ut, en del såg lite uttråkade ut medan andra verkade glada. Alla var dock väldigt vänliga och trevliga mot gästerna på ett professionellt sätt. Vissa tjejer visade i princip bara upp sig på scen, åmade runt lite men inte så mycket mer. Andra gick verkligen in för sin show, nån gjorde gymnastiska tricks på stången och med en rockring, en annan var extremt akrobatisk och gjorde rätt galna saker med sin kropp, givetvis helnäck. Som publik på första parkett hade du full insyn bokstavligt talat överallt, i synnerhet när de ställde sig mitt framför dig på scenkanten. Jag upptäckte att det finns en viss paradox i att vara åskådare på en strippklubb – å ena sidan känns det (i alla fall för mig) ganska oartigt att ogenerat stirra på en annan persons kropp och könsdelar, å andra sidan är det ju därför du är där, så det kanske är ännu mer oartigt att INTE stirra på dem. Likadant med att slänga in pengar på scen – du har inte råd att ge bort alla pengar du har, men du vill inte såra någon tjej genom att inte ge just henne några pengar.

Efter ca 15-20 minuter reste vi oss och lämnade plats åt andra besökare, både för att det kändes lite utsatt att sitta där och för att vi började få slut på dollarsedlar. Istället bestämde vi oss för att beställa en lapdance. Både min man och J hade redan varit med om detta tidigare så den här gången var det min tur. Mitt privata jag tvekade och kände sig ganska bortkommen, medan mitt mer vågade jag tänkte att om jag nu ändå är här är det väl lika bra att löpa linan ut. Vi frågade den bystiga blondinen om hon ville ge mig en lapdance medan min man tittade på, och hon sa glatt ja. Vi betalade ytterligare 30 dollar till en kille som satt i ingången till rummet och blev sen ledda av Sasha, som hon hette, till ett av båsen därinne.

Jag hade som sagt aldrig varit med om en lapdance. Det jag hade hört från andra och sett på film hade gett mig intrycket att det var något ganska opersonligt, troligen ganska pinsamt med någon som juckade mot dina ben eller möjligen tryckte upp sina bröst i ditt ansikte, men på det stora hela ganska distanserat och “ofarligt”. Sasha hade dock något helt annat i åtanke. Hon inledde med att sätta sig gränsle över mig och säga: ”Okay, here are the rules. I can touch you anywhere and you can touch me anywhere.” Innan jag hann smälta denna information hade jag hennes tunga i mitt öra och därefter blev allt svart… Eller okej, inte riktigt, men det hela blev en klart mer fysisk upplevelse än vad både jag och min man hade förväntat oss. Men återigen, Sasha var väldigt proffsig, vänlig och respekterade mina gränser. Efter fem minuter (vilket kändes betydligt längre) gick vi ut igen, en aning omtumlade, och letade rätt på vår tjejkompis. Vi kände att ingenting kunde riktigt toppa det här så vi beslutade oss för att gå därifrån. På väg ut mötte vi Sasha som vinkade glatt och gav oss varsin stor kram.

Som komiker finns det (förhoppningsvis) en del material att hämta från det här besöket. Som kvinna och, lite pompöst, som människa kände jag att jag var tvungen att fundera lite över vad jag just hade varit med om. Det är en sak att i teorin vara för sexindustrin och kolla på porr nån gång ibland i min egen trygga vrå därhemma, en annan sak att faktiskt aktivt ta del av det utbud som finns ”på riktigt” därute. Borde jag som kvinna skämmas för att jag stöttar en bransch som många anser vara kvinnoförnedrande, sexistisk och bara vidrig? Borde jag tycka synd om kvinnorna på strippklubben för att de inte har något annat val i livet? Ska jag utgå från att de allihop var tvingade, på ett eller annat sätt, att använda sin kropp för att klara sitt uppehälle? Och att allihop också var prostituerade bara för att de gör det de gör?

Jag har inga raka svar på den typen av frågor. Jag vet bara att jag inte känner mig bekväm med att peka med hela handen och säga att ja, det är så det är. Det är så sexindustrin funkar, ingen kvinna i världen skulle själv välja att använda sin kropp på det här sättet om det inte vore så att det fyllde ett behov i den mansdominerade värld vi lever i. För mig blir det ett sätt att omyndigförklara kvinnan och hennes egen sexualitet, på ett sätt som paradoxalt nog går emot hela idén med feminismen. Jag kan personligen inte föreställa mig att göra det dessa kvinnor gör men det innebär ju inte att ingen annan skulle vilja göra det. Jag kallar mig fortfarande feminist, men jag ser ett tydligt problem med att skandera ”gör vad du vill, ha på dig vad du vill, ligg med vem du vill” och samtidigt hävda att om du gör precis det så kan du omöjligt ha valt det själv.

Det är givetvis åt helvete att en enda kvinna ska kunna tvingas in i en sådan utsatt situation mot sin vilja, att det är den enda utvägen som finns för att överleva. Men trafficking och påtvingad prostitution är inte detsamma som att välja att jobba med sex för att man själv vill, och alltför ofta känns det som att debatten om porr utgår från att ingen kvinna någonsin skulle vilja jobba med det om de inte var tvungna.

Jag beundrar de kvinnor som lyckas hålla isär sin professionella roll med sitt privatliv, när man jobbar i denna bransch. För mig är sex intimt förknippat med att lämna ut mig själv och mitt mest privata till någon annan, vilket innebär att jag är helt värdelös på one night stands. Men det är uppenbart att långt ifrån alla, både män och kvinnor, känner så och det är ingen som kan säga att det är rätt eller fel.

Jag vet att jag inte är någon expert, jag vet att jag är priviligerad och jag uttalar mig om nåt jag egentligen inte vet så mycket om. Min avsikt är inte att ge mig in i en politisk debatt, jag ville egentligen bara dela med mig av något som påverkade mig och fick mig att fundera en del på vad jag tycker och varför. Har ni läst ända hit har ni säkert också en åsikt om min åsikt och jag välkomnar feedback så länge den inte urartar helt. Tack för att ni tog er tid!